Först och främst: jag är på väg uppåt igen, den här berg- och dalbanan har inget slut.

Idag ringde Jonny, min gamla psykolog. Det vände sig i hela magen på mig när han presenterade sig. Jag ville ju INTE någonsin behöva prata med honom igen.
Han sa att han hade hört att jag behövde en kontakt, och undrade varför. Jag berättade hur jag mådde och har mått sen vi slutade ses och han förstod att det var jobbigt för mig. Han undrade vad jag har sysselsatt mig med sen sist och jag talade om att jag varit föräldraledig fram tills för drygt 2 månader sedan då jag började studera på hetid (något jag inte tror jag fixar egentligen eftersom mitt mående försämrats massor sedan dess trots att jag har den stora friheten att planera mina studier som jag själv vill).
Han undrade om jag kunde tänka mig prata med honom, och jag sa som det var. Jag är riktigt jäkla besviken på honom för att han undanhöll viktig information för mig. Jag kan nog inte säga det för många gånger, men hade jag VETAT det jag nu vet hade jag nog haft lättare för att arbeta med mig själv på egen hand dom senaste två åren. Han föreslog att han skulle fixa en samtalstid åt mig till en psykolog som heter Maria och om det händer något akut innan jag får den tiden så är jag välkommen att höra av mig till honom.

Jag är tacksam för att han ringde först idag, hade han ringt förra veckan hade hela min värld gått sönder. Att må så dåligt att man gråter utan anledning och gråter hela dagarna och inte har någon livslust alls och sedan få ett samtal från honom, det är nog för mycket. Men nu är jag påväg uppåt igen och klarade av samtalet - trots att jag fortfarande har riktigt ont i magen efter det.