V. 26.
Studier som jag knappt längre orkar med.
2 flickor som bara är sjuka.
En lägenhet som förfaller.

Jag vill ha lust till att studera, jag vill börja skriva igen, brodera igen och leka mycket mer med barnen än vad jag orkar nu. Magen värker och det börjar bli tungt, med det mesta. 63 % av graviditeten är avklarad så snart får vi åtminstone möta den lille där inne. Barnen bara längtar och längtar efter lillebror.

jag orkar inte skriva så mycket om det, mer än att hon var toppenbra och att jag tror att det här kommer fungera fint.
När jag gick dit mådde jag riktigt dåligt, när jag gick därifrån mådde jag mycket bättre än på länge.

Hon talade om för mig att IPS är detsamma som borderline (i princip iaf) och vi gick tillsammans igenom kriterierna för sjukdomen så att jag skulle veta exakt vad det innebär att jag har den här sjukdomen. Det känns bra, för hon verkar mån om att jag ska må bra. Jonny kändes faktiskt nästan alltid väldigt känslolös och det märktes tydligt att det bara var hans jobb. Maria verkar brinna för detta.

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Man behöver uppfylla minst 5 av dessa kriterierna. Observera dock att majoriteten av mänskligheten kan uppfylla dessa kriterier, dock inte på samma nivå som de som verkligen har IPS. Det ska tydligen vara en svår diagnos att fastsälla vad jag förstått.

Det känns ledsamt att läsa om det, för majoriteten av dessa kriterier stämmer in på mig, inte lite grann utan jag känner verkligen enda in i benmärgen att orden är en del av mig. Jag har IPS, och jag tror att jag äntligen börjar bli redo för att stå för det. Det borde väl vara ett steg i rätt riktning?

Borderline personlighetsstörning, BPS, även kallad emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS, drabbar främst unga kvinnor.

Det främsta problemet för dessa personer är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen leder till svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att skapa en stabil självkänsla.

Patienter med IPS har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som postraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest.

Deras liv präglas av desperation och de blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning. Upprepade allvarliga självmordsförsök och självskadehandlingar är karaktäristiskt för gruppen och självmordsdödligheten är hög med siffror på upp till 10% bland patienter med diagnosen.

IPS är vanligt bland psykiatriska patienter. Undersökningar finns som visar på att upp till 30% av patienterna inom psykiatrisk öppenvård uppfyller diagnostiska kriterier för IPS.

För patienter under 18 år ställs inte diagnosen IPS, eftersom den avser att gälla för vuxna personer.  Många ungdomar uppvisar dock samma typ av problem som de vuxna patienterna med diagnosen, även om en viss emotionell instabilitet naturligtvis är att vänta i tonåren.

Numera vet vi att de riktigt unga behöver en liknande riktad hjälp som de vuxna får, när problemen blir alltför massiva. Dialektisk beteendeterapi, DBT har därför anpassats även för de riktigt unga, både pojkar och flickor.

Svårt att behandla personer med IPS

Psykiatrin har generellt sett haft mycket svårt att bemöta personer med IPS. Man har helt enkelt inte haft tillgång till bevisat effektiva behandlingsmetoder.

På ett olyckligt sätt har också dessa patienters desperation och svårigheter påverkat behandlare till att uppleva sig hjälplösa och ineffektiva.

Den vårdmiljö som passar det stora flertalet patientgrupper har ofta framstått som antiterapeutisk för patienter med IPS. Vården har blivit påfallande ineffektiv med bristande kontinuitet, många jourbesök och slutenvårdsperioder som inte lett patienten framåt.

Som en effekt av psykiatrireformen kan vi också se att den psykiatriska öppenvården tvingas att ta hand om allt svårare patienter. Behovet av kunskap om bemötande och behandling för dessa patienter i öppenvård såväl som i slutenvård, på akutmottagningar och intensivvårdsavdelningar är därför stort.

Det var den här texten som fick mig att inte klandra Jonny för att han ville skriva ut mig ur systemet med orden "Jag kan inte göra något för dig".

Idag skulle jag till PSYK. Detta resulterade i att jag inte kunde somna förrän efter två inatt. Jag sov i drygt 30 minuter innan jag vaknade alldeles kallsvettig med bultande hjärta och känslan av att vara död.
Det var en mardröm som hade orsakat mina känslor:

Jag var i göteborg och hälsade på en gammal killkompis (ingen jag känner egentligen) och jag tror att jag väntade på att Peter skulle sluta jobbet för det var mörkt ute och jag och kompisen stod vid en spårvagnshållplats. Vi upptäcker 2 eller 3 personer som kommer mot oss och av någon anledning så förstår vi direkt att dom är ute efter oss.
Vi hoppar på en spårvagn som precis kommer i hopp om att skaka av oss dom, men dom hinner med samma vagn. Detta resulterar sedan i en lång jakt där jag och kompisen hela tiden hoppar av en vagn/buss för att tajma in en annan - men vi blir aldrig kvitt våra förföljare. Någonstans under jakten är jag plötsligt själv, jag vet inte om kompisen är död eller om vi tog olika vägar, men jag står ensam kvar. Det har börjat ljusna ute och tillslut hinner mina förföljare ifatt mig. Då står vi i en liten nedförsbacke på en asfalterad gångstig. Det är mycket gräsområde kring mig men oxå lite skogparti så vet inte riktigt var jag är någonstans - jag känner iaf inte igen platsen (men i drömmen verkar den avgörande).
Jag tror att vi för en konversation men jag minns varken ord eller hur mina förföljare ser ut, jag minns dock det tjocka metallröret som pressas in i min bröstkorg, vänster sida. Därefter ser jag ner och ser hur det väller ut blod.
Mina förföljare har försvunnit och jag försöker ta mig bort från platsen (då jag tydligen ser den som skrämmande) samtidigt som blodet fortsätter forsa ur min kropp. Jag blir snabbt yr och inser genast att jag kommer dö.
Jag får upp telefonen ur min ficka och försöker ringa till Peter eftersom jag vill höra hans röst och säga farväl en sista gång. Yrseln och känslan av att min kropp går på ångorna av mitt liv får mig dock till att ringa fel nummer. Av någon anledning ringer jag till en av mina kusiner och lägger på så fort jag inser att det är fel. Försöker ringa Peter igen men kan inte se mobilskärmen längre så har riktigt svårt för att slå rätt siffror. Jag lyckas men lägger på innan han hinner svara eftersom jag finner det mer logiskt att ringa 112 innan jag ringer honom.
Lyckas dock inte slå 112 utan efter några försök faller jag ihop på marken och känner hur synen försvinner helt

-

där vaknar jag upp. Är det konstigt att jag inte vågade somna om efter det? Jag har haft samma dröm en gång tidigare så börjar fundera vad den betyder..

03.15 kommer Amanda in till oss och någon gång därefter först lyckas jag somna om. Hinner sova drygt en timma innan Bella vaknar för att hon har slarvat bort nappen, hon somnar om relativt snabbt men det gör inte jag.
Peter var dock toppen i morse och tog med sig Isabella upp när hon vaknade så jag skulle få sova (jag tror han visste att jag hade en hel del ångest) och när klockan blev åtta kom han och väckte Amanda och ordnade frukost, klädde på flickorna och tog dom till förskolan. Så mellan cirka 06-09 fick jag sova, relativt oroligt men det var ändå guld värt.

Allt bara för att få veta att jag står inskriven hos PSYK först IMORGON! Jag vet att det är fel, för min nya psykolog ringde mig och vi bokade en tid tillsammans över telefon och när hon kom med ett förslag så frågade jag vad det var för dag eftersom mina flickor inte går i förskolan på fredagar.
Dock måste hon bokat in fel i slutändan ändå - suck. Så nu får jag vänta på en ny tid, vilket suger eftersom jag verkligen hållt mig kvar vid verkligheten just genom att sträva efter dagens datum och samtalstiden jag hade. Det är svårt att hålla hela ens liv i händerna (och 3 barns oxå för den delen) och försöka lyckas överleva när allt man kämpar till ändras. Då faller mitt liv riktigt bra...
Trots en hel del gnäll och sura miner efter barnhämtning från förskolan så var det ändå mysigt att krypa ihop här i soffan på kvällen och kramas med flickorna och titta på barnprogram. Lilla tjejen somnade i min famn <3

På torsdag är det tänkt att jag ska få träffa en ny psykolog. Just nu känns det ganska meningslöst för befinner mig på en av alla toppar i mitt liv, men jag vet ju att jag så småningom kommer falla igen - lika bra att ta itu med det nu. Särskilt eftersom jag har förstått att det här är en diagnos som är svår/kräver mycket tid för att bli av med.

Nåja. Det är härligt att känna att man aldrig vill sluta leva. Det är underbart att hela mitt liv just nu är ljust och vitt. Jag kan andas ordentligt här uppe på toppen där ångesten, självhatet och dödstankarna inte kan nå mig.

Jag klarar allt!

Först och främst: jag är på väg uppåt igen, den här berg- och dalbanan har inget slut.

Idag ringde Jonny, min gamla psykolog. Det vände sig i hela magen på mig när han presenterade sig. Jag ville ju INTE någonsin behöva prata med honom igen.
Han sa att han hade hört att jag behövde en kontakt, och undrade varför. Jag berättade hur jag mådde och har mått sen vi slutade ses och han förstod att det var jobbigt för mig. Han undrade vad jag har sysselsatt mig med sen sist och jag talade om att jag varit föräldraledig fram tills för drygt 2 månader sedan då jag började studera på hetid (något jag inte tror jag fixar egentligen eftersom mitt mående försämrats massor sedan dess trots att jag har den stora friheten att planera mina studier som jag själv vill).
Han undrade om jag kunde tänka mig prata med honom, och jag sa som det var. Jag är riktigt jäkla besviken på honom för att han undanhöll viktig information för mig. Jag kan nog inte säga det för många gånger, men hade jag VETAT det jag nu vet hade jag nog haft lättare för att arbeta med mig själv på egen hand dom senaste två åren. Han föreslog att han skulle fixa en samtalstid åt mig till en psykolog som heter Maria och om det händer något akut innan jag får den tiden så är jag välkommen att höra av mig till honom.

Jag är tacksam för att han ringde först idag, hade han ringt förra veckan hade hela min värld gått sönder. Att må så dåligt att man gråter utan anledning och gråter hela dagarna och inte har någon livslust alls och sedan få ett samtal från honom, det är nog för mycket. Men nu är jag påväg uppåt igen och klarade av samtalet - trots att jag fortfarande har riktigt ont i magen efter det.

... att det är jäkligt skönt att äntligen veta vad det är för fel på mig. Diagnosen är helt korrekt, för jag känner så väl igen mig i allt och jag tror att det nu ska bli lättare att ta sig framåt när jag vet mina förutsättningar.

Pratat med vårdcentralen, som tycker att jag borde vända mig till psyk för bättre hjälp. Min diagnos är ganska  komplex och det tar tid att behandla den, något dom gör bäst på psyk.
Ringde psyk och sa som det var, jag vill inte ha Jonny. Dom ska ta upp mitt ärende och sedan så kommer jag få en tid, men det kan ta ett tag innan jag får den där samtalstiden. Jag mår illa just nu, riktigt illa.
Och jag är arg, jag är sådär jävla förbannat arg på Jonny! Sätter man en sådan diagnos på någon bör man åtminstone tala om det för patienten (jag fick veta det först när jag såg det i mina papper av en slump) och när jag sedan frågar vad diagnosen går ut på så är det minsta han kan göra att tala om vad det innebär, och inte ljuga för mig! Hade jag vetat hade jag haft bättre förutsättningar att jobba på det, för hur fan jobbar man på något när man inte vet var felet finns?