2003 blev jag sjuk.
2005 kom jag i kontakt med en psykolog och blev sjukrskriven. Mina huvuddiagnoser var depression och emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS) men hade oxå ätstörning, självskadebeteenden och sömnproblem i mina journaler.
2007 föddes min första dotter - jag blev inte frisk men fick äntligen den där moroten som jag så desperat behövde för att fortsätta orka kämpa. (Samma dag jag fick veta att jag väntade henne slutade jag med självskadandet)

2008 föddes min andra dotter. 3 månader innan hon föddes blev jag inte längre sjukskriven. Hårdare regler. Läkaren försökte få mig att förstå att graviditet inte var en sjukdom och jag försökte få henne att förstå att det var depressionen och ätstörningarna jag behövde vara sjukskriven för. Det förstod hon aldrig. När 2:an var född kunde jag inte längre ha någon kontakt med min psykolog då jag inte fick ha med mig min nyfödda och inte hade någon att lämna henne till. Inbillade mig att jag var såpass bra att jag skulle klara av sista vägen själv.
I år, 2010 har jag inte kommit så mycket längre. Jag har fortfarande oerhörda "svackor" då jag känner mig värdelös, tom och har ett form av självhat. Jag skadar mig dock INTE. Jag har dom senaste 2 åren försökt förstå varför dessa svackor kommer (har inte längre någon att prata med om det så får försöka själv) och har tyckt det varit oerhört frustrerande eftersom jag i perioder trott mig vara frisk för att därefter falla pladask igen.
Idag fick jag veta vad IPS är för diagnos - när jag fick den blev jag inte informerad om utan upptäckte det av en slump när jag fick kolla i mina journaler och enligt min psykolog var det inget märkvärdigt, "du är bara lite instabil för tillfället".
Emotionellt instabil personlighetsstörning är tydligen detsamma som borderline - googla så hittar man snabbt alla dessa beskrivningar som passar mig i ett nötskal.
Jag är så arg, känner mig så sviken och vill bara slå sönder något. Varför blev jag inte informerad om detta? Varför fick jag inte veta så att jag hade haft mer att jobba med som ensam? Hela den här tiden har jag gått och trott att jag är värdelös som får självmordstankar när jag har 2 helt underbara barn, en fin fästman och ett helt okej liv. Hade jag vetat att det är typiskt för min diagnos hade jag kanske lättare kunnat bearbeta mina känslor.. om allt.

Hur jag ska gå vidare nu? Ja, det blir ett samtal till vårdcentralen där jag hoppas få träffa en läkare som kan skriva en remiss till en psykolog - för jag tänker verkligen INTE kontakta min gamla psykolog igen. Han litar jag inte på för fem öre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

V. 26.Studier som jag knappt längre orkar med.2 flickor som bara är sjuka. En lägenhet som förfaller.Jag vill ha lust till att studera, jag vill börja skriva igen, brodera igen och leka mycket mer med barnen än vad jag orkar nu. Magen värker och det ...

jag orkar inte skriva så mycket om det, mer än att hon var toppenbra och att jag tror att det här kommer fungera fint. När jag gick dit mådde jag riktigt dåligt, när jag gick därifrån mådde jag mycket bättre än på länge. Hon talade om för mig att IPS...

gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering uppvisar påta...

Idag skulle jag till PSYK. Detta resulterade i att jag inte kunde somna förrän efter två inatt. Jag sov i drygt 30 minuter innan jag vaknade alldeles kallsvettig med bultande hjärta och känslan av att vara död.Det var en mardröm som hade orsakat mina...

På torsdag är det tänkt att jag ska få träffa en ny psykolog. Just nu känns det ganska meningslöst för befinner mig på en av alla toppar i mitt liv, men jag vet ju att jag så småningom kommer falla igen - lika bra att ta itu med det nu. Särskilt efte...