På torsdag är det tänkt att jag ska få träffa en ny psykolog. Just nu känns det ganska meningslöst för befinner mig på en av alla toppar i mitt liv, men jag vet ju att jag så småningom kommer falla igen - lika bra att ta itu med det nu. Särskilt eftersom jag har förstått att det här är en diagnos som är svår/kräver mycket tid för att bli av med.

Nåja. Det är härligt att känna att man aldrig vill sluta leva. Det är underbart att hela mitt liv just nu är ljust och vitt. Jag kan andas ordentligt här uppe på toppen där ångesten, självhatet och dödstankarna inte kan nå mig.

Jag klarar allt!

Först och främst: jag är på väg uppåt igen, den här berg- och dalbanan har inget slut.

Idag ringde Jonny, min gamla psykolog. Det vände sig i hela magen på mig när han presenterade sig. Jag ville ju INTE någonsin behöva prata med honom igen.
Han sa att han hade hört att jag behövde en kontakt, och undrade varför. Jag berättade hur jag mådde och har mått sen vi slutade ses och han förstod att det var jobbigt för mig. Han undrade vad jag har sysselsatt mig med sen sist och jag talade om att jag varit föräldraledig fram tills för drygt 2 månader sedan då jag började studera på hetid (något jag inte tror jag fixar egentligen eftersom mitt mående försämrats massor sedan dess trots att jag har den stora friheten att planera mina studier som jag själv vill).
Han undrade om jag kunde tänka mig prata med honom, och jag sa som det var. Jag är riktigt jäkla besviken på honom för att han undanhöll viktig information för mig. Jag kan nog inte säga det för många gånger, men hade jag VETAT det jag nu vet hade jag nog haft lättare för att arbeta med mig själv på egen hand dom senaste två åren. Han föreslog att han skulle fixa en samtalstid åt mig till en psykolog som heter Maria och om det händer något akut innan jag får den tiden så är jag välkommen att höra av mig till honom.

Jag är tacksam för att han ringde först idag, hade han ringt förra veckan hade hela min värld gått sönder. Att må så dåligt att man gråter utan anledning och gråter hela dagarna och inte har någon livslust alls och sedan få ett samtal från honom, det är nog för mycket. Men nu är jag påväg uppåt igen och klarade av samtalet - trots att jag fortfarande har riktigt ont i magen efter det.

... att det är jäkligt skönt att äntligen veta vad det är för fel på mig. Diagnosen är helt korrekt, för jag känner så väl igen mig i allt och jag tror att det nu ska bli lättare att ta sig framåt när jag vet mina förutsättningar.

Pratat med vårdcentralen, som tycker att jag borde vända mig till psyk för bättre hjälp. Min diagnos är ganska  komplex och det tar tid att behandla den, något dom gör bäst på psyk.
Ringde psyk och sa som det var, jag vill inte ha Jonny. Dom ska ta upp mitt ärende och sedan så kommer jag få en tid, men det kan ta ett tag innan jag får den där samtalstiden. Jag mår illa just nu, riktigt illa.
Och jag är arg, jag är sådär jävla förbannat arg på Jonny! Sätter man en sådan diagnos på någon bör man åtminstone tala om det för patienten (jag fick veta det först när jag såg det i mina papper av en slump) och när jag sedan frågar vad diagnosen går ut på så är det minsta han kan göra att tala om vad det innebär, och inte ljuga för mig! Hade jag vetat hade jag haft bättre förutsättningar att jobba på det, för hur fan jobbar man på något när man inte vet var felet finns?

2003 blev jag sjuk.
2005 kom jag i kontakt med en psykolog och blev sjukrskriven. Mina huvuddiagnoser var depression och emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS) men hade oxå ätstörning, självskadebeteenden och sömnproblem i mina journaler.
2007 föddes min första dotter - jag blev inte frisk men fick äntligen den där moroten som jag så desperat behövde för att fortsätta orka kämpa. (Samma dag jag fick veta att jag väntade henne slutade jag med självskadandet)

2008 föddes min andra dotter. 3 månader innan hon föddes blev jag inte längre sjukskriven. Hårdare regler. Läkaren försökte få mig att förstå att graviditet inte var en sjukdom och jag försökte få henne att förstå att det var depressionen och ätstörningarna jag behövde vara sjukskriven för. Det förstod hon aldrig. När 2:an var född kunde jag inte längre ha någon kontakt med min psykolog då jag inte fick ha med mig min nyfödda och inte hade någon att lämna henne till. Inbillade mig att jag var såpass bra att jag skulle klara av sista vägen själv.
I år, 2010 har jag inte kommit så mycket längre. Jag har fortfarande oerhörda "svackor" då jag känner mig värdelös, tom och har ett form av självhat. Jag skadar mig dock INTE. Jag har dom senaste 2 åren försökt förstå varför dessa svackor kommer (har inte längre någon att prata med om det så får försöka själv) och har tyckt det varit oerhört frustrerande eftersom jag i perioder trott mig vara frisk för att därefter falla pladask igen.
Idag fick jag veta vad IPS är för diagnos - när jag fick den blev jag inte informerad om utan upptäckte det av en slump när jag fick kolla i mina journaler och enligt min psykolog var det inget märkvärdigt, "du är bara lite instabil för tillfället".
Emotionellt instabil personlighetsstörning är tydligen detsamma som borderline - googla så hittar man snabbt alla dessa beskrivningar som passar mig i ett nötskal.
Jag är så arg, känner mig så sviken och vill bara slå sönder något. Varför blev jag inte informerad om detta? Varför fick jag inte veta så att jag hade haft mer att jobba med som ensam? Hela den här tiden har jag gått och trott att jag är värdelös som får självmordstankar när jag har 2 helt underbara barn, en fin fästman och ett helt okej liv. Hade jag vetat att det är typiskt för min diagnos hade jag kanske lättare kunnat bearbeta mina känslor.. om allt.

Hur jag ska gå vidare nu? Ja, det blir ett samtal till vårdcentralen där jag hoppas få träffa en läkare som kan skriva en remiss till en psykolog - för jag tänker verkligen INTE kontakta min gamla psykolog igen. Han litar jag inte på för fem öre.